Under min rundvandring i olika förarbeten insåg jag att jag hade fokuserat på lagrådsremissen istället för själva propositionen om införandet av IPRED direktivet. Men i mångt och mycket är de två dokumenten lika varandra. I sista sekunden verkade dock regeringen ha känt pressen på sig och lagt in en liten ändring om att domstolar ska lämna ansökan utan bifall där endast några få verk laddats ner. Men det intressanta är att propositionen har kvar många av lagrådsremissens formuleringar som utgår ifrån att någon omfattningsbedömning inte skulle ske. Så vad gäller, måste Internetleverantören lämna ut adressuppgifter (utifrån IP adressen) tillhörande en person som bara laddade ner några filer?

URL

Det första som kan konstateras är att URL inte innehåller några bestämmelser om omfattningen av intrånget vid avgörandet om en fråga om informationsföreläggande ska bifallas eller inte. Det enda som står i URL är att domstolen ska göra en avvägning mellan skälen för åtgärden och den olägenheten som den kan medföra den som drabbas av informationsföreläggandet.

53 d § Ett informationsföreläggande får meddelas endast om skälen för åtgärden uppväger den olägenhet eller det men i övrigt som åtgärden innebär för den som drabbas av den eller för något annat motstående intresse.

Vart domstolarna ska vända sig vid tolkning av lagen

Enligt svensk rättsvetenskap ska domstolar i första hand tillämpa bestämmelserna i lagar och förordningar. Om lagen behöver tolkas och domstolen behöver hjälp med hur den ska tolkas så ska domstolen beakta avgöranden från andra domstolar (praxis), ev. sedvanerätt, det som sagts i förarbeten och om frågan inte finns bearbetat någon annan stans, juridisk facklitteratur (doktrin). Eftersom det inte finns något slutligt avgjort rättsfall i frågan måste domstolarna som avgör Solnamålet m.m. förlita sig på förarbetena. I första hand behöver de vända sig till Prop. 2008/09:67.

Propositionen

På sidan 162 redogör propositionen för hur domstolarna bör bedöma frågan om informationsföreläggande ska medges eller inte. Till att börja med konstaterar propositionen att det “bör krävas att det är fråga om intrång av en viss omfattning för at en rättighetshavare ska kunna få uppgifter om den abonnent som döljer sig bakom ett IP-nummer som använts vid intrång.” Propositionen definierar omfattande kopiering som omfattande nerladdning eller uppladdning (oavsett hur mycket någon laddat upp). Propositionen drar slutsatsen att domstolen i frågor om omfattande kopiering bör bifalla en ansökan om informationsföreläggande.

Propositionen fortsätter: “Är det däremot endast fråga om att IP-adressen använts för kopiering av några få verk leder avvägningen i normalfallet till att integritetsintresset överväger. Det innebär alltså att ansökan inte ska bifallas.”

Så här långt är bedömningen ganska enkel – uppladdning eller omfattande nerladdning leder till informationsföreläggande annars inte. Det som domstolen ska avgöra är om kvantiteten av nerladdade filer (uppladdade filer ska ju alltid anses uppfylla kravet på omfattande) ska anses vara “omfattande” eller inte.

Det som följer efter det senaste citatet ställer dock till med tolkningsproblem. För domstolens bedömning tar inte slut där utan den ska även beakta att små bolag eller personer som bara har skapat några få verk ska också kunna använda sig av informationsföreläggande. Fast det förklaras inte hur domstolen ska beakta detta faktum och hur den påverkar bedömningen – faktumet ska bara beaktas. Man kan dra slutsatsen att propositionen avser att om en person bara har skapat en film, och någon laddat ner just den filmen OCH inget mer, så ska domstolen inte se på antalet nerladdade filmer, utan göra bedömningen att rättighetshavaren har utsatts för en stor skada. M.a.o. verkar det som någon kvasi-skadebedömning också ska utföras av domstolen – detta är dock bara ett antagande från min sida eftersom det inte framgår ur propositionen vad som menas.

Dessutom ska domstolen också beakta att det “i normalfallet inte finns någon mindre ingripande åtgärd som rättighetshavaren kan använda för att skydda sina rättigheter på Internet”. Återigen, väldigt svårt att avgöra vad detta betyder i praktiska termer men det lutar åt något i stil med att det måste verkligen röra sig om en petitessfall för att domstolen inte ska bifalla informationsföreläggandet.

Sedan följer ännu en svårtolkad mening:

I detta sammanhang bör slutligen noteras att ett krav på att tillgängliggörandet måste vara av viss omfattning skulle, oavsett om det utformades som ett krav på upprepning eller ett krav på visst antal upphovsrättsligt skyddade verk, riskera att göra bestämmelsen verkningslös.

Det verkar som propositionen försöker att antyda att en bedömning om informationsföreläggande inte kan förlita sig på bara en bedömning om kopieringens omfattning utan måste även beakta andra frågor också.

Det är inte konstigt att man känner sig förvirrad efter att ha läst dessa meningar. Anledningen till denna förvirring hittar vi i dokumentet som är grunder för propositionen – lagrådsremissen.

Lagrådsremissen

Några citat från sidan 153 och 154

Det föreslagna proportionalitetskravet innebär alltså inte något generellt krav på att intrånget ska vara av viss omfattning.
…
Tillgängliggörandet av ett enda musikaliskt verk eller en enda film på Internet innebär i normalfallet stor skada för rättighetshavaren. När denna skada sätts i proportion till olägenheten för den abonnent vars IP-adress det är fråga om, torde det typiskt sett leda till att uppgifter om IP-adressen ska lämnas ut, särskilt när det är fråga om dynamiska IP-adresser.

Lagrådsremissen var m.a.o. av uppfattningen att någon bedömning av omfattningen av verk som kopierades inte skulle göras. Propositionen har i sin tur bara lagt till några meningar om omfattningen och tagit bort de citerade meningarna från lagrådsremissen (plus några till). Så det man fick är en salig blandning av formuleringar som talar för en omfattningsbedömning och formuleringar som säger att domstolen även ska beakta andra saker. Fast de senare bedömningar uttrycks på ett sätt som är kvarlevor från en remiss som drog slutsatsen att någon omfattningsbedömning INTE skulle göras.

Förslag till lagändring – lösningen på frågan?

Propositionen slutar med förslag på vilka lagändringar som behöver göras. Som förklarning till lagändring i URL §53 d står följande (sid 264):

Det innebär att det krävs att det är fråga om intrång av en viss omfattning för att en rättighetshavare ska kunna få ut uppgifter om den abonnent som döljer sig bakom ett IP-nummer som använts vid intrång. Så är i regel fallet om intrånget avser tillgängliggörande (uppladdning) av t.ex. en film eller ett musikaliskt verk för allmänheten, exempelvis genom fildelning via Internet, eftersom detta typiskt sett innebär stor skada för rättighetshavaren. Detsamma är fallet om de intrång som ansökan avser gäller mer omfattande kopiering (nedladdning). Har abonnemanget alltså använts för omfattande kopiering av t.ex. filmverk eller musikaliska verk leder intresseavvägningen till att ansökan ska bifallas. Är det däremot endast fråga om att IP-adressen använts för kopiering av några få verk leder avvägningen i normalfallet till att integritetsintresset överväger. Det innebär alltså att ansökan inte ska bifallas.

Här tar man m.a.o. bara upp frågor om omfattning och lämnar ut alla andra bedömningar som är kvarlevor från lagrådsremissen.

Vilken tolkning ska domstolen använda?

Som Beatrice Ask sade, det är upp till domstolen. Det är ju olyckligt att förarbetena, som ska vara belysande för domstolarna i tolkningsfrågor, är allt annat än just belysande. Det märks att departementen lade in ändringarna i all hastighet. Tyvärr ledde det till en situation där domstolarna inte har klara riktlinjer för hur de ska döma. I Solnafallet var denna bedömning inte aktuellt. Det rörde sig om en FTP server där massor av ljudböcker var tillgängliga. Men runt om i världen har folk stämts för att laddat ner några låtar, så frågan lär bli aktuell i Sverige också förr eller senare.

Det verkar ju som domstolarna kommer att ha två vägar framåt. Det ena är att använda omfattningsbedömningen av nerladdningen. Det andra är att använda tämligen oklara bedömningsunderlag. Personligen tror jag att vilken väg domstolarna kommer att ta beror lite på vilken instans målen hamnar i. Om man utgår ifrån mp3 målet, valde Högsta Domstolen att koncentrera sig på en teknikalitet istället för att besvara frågan om länkning. Så det kan mycket väl tänkas att HD eller en annan instans väljer att inte riktigt tydliggöra rättsläget i denna fråga. Men i Solnafallet valde Tingsrätten att göra en ställningstagande, och Hovrätten kan göra likadant. Min personliga åsikt är att om IPRED lagändringarna inte faller på någon teknikalitet så kommer alla domstolar att vara lagom liberala med att låta rättighetsinnehavarna få tillgång till personuppgifter. Även med den oklarheten som råder i denna fråga så är det mycket som talar för att rättighetsinnehavarnas skada väger tyngre än en individs personliga integritet. Dessutom så verkar det finnas någon ogrundad missförstånd om att rättighetsinnehavarna kommer att skicka ut varningsbrev till de som troligen begår brott mot URL. Så jag tror nog att informationsföreläggande kommer att bli en vanlig fenomen, förutsatt (som sagt) att HD inte tycker att IPRED bryter mot en annan lagstiftning eller rättsprincip.

Läs även andra bloggares åsikter om IPRED, Upphovsrätt, Fildelning, Juridik, Nerladdning